Vi dömmer människor som har talfel, som har någon slags funktionshinder, som pratar "konstigt", som blir gravida i yngre ålder, som dricker när de är 16, någon knarkar, någon snackar mer skit än någon annan, någon är tillsammans med en "sämre" person,  listan kan bli lång!

 

Men har ni någonsin funderat över vad fan vi själva gör?

Som jag. Jag drack när jag var yngre än 16, jag har mobbat, jag har skrattat åt personer som har någon slags nedsättning.. OCH jag mår sjukt dåligt över det idag.

 

För de man kollar snett på, de man skrattar åt, de man pratar bakom ryggen på.. Hur mår dem tror ni?

Ingen är guds bästa barn men ingen föds elak heller.

 

Man blir skapt utav samhället, miljön, vänner, familj, släkt osvosvosv.

Det är inte lätt att vara en egen individ, det är ett helvet att hitta sig själv och må bra, finna ro, och vara nöjd.

 

Och jag har brutit den onda cirkeln från att vara otrevlig, dryg, elak till att kunna veta bättre, visa respket!

 

Så.. Vilka är vi att dömma?

När ingen av oss är perfekt..

Nog min största fråga.

 

 

 

Jag är nog väldigt vilsen i min själ, mycket osäker.

MEN jag står på mig, jag försöker tänka positivt i de mest tyngsta situationerna, jag blickar framåt.

 

Ta hand om er!